Miljonsatsningen som sprack på fem månader

Den svenska kommersiella lokalradions barndom under tidigt 1990-tal präglades av guldgrävarstämning, skyhöga ekonomiska insatser och en febril experimentlusta. Men mitt i denna våg av optimism inträffade också branschens första och mest spektakulära haveri. Berättelsen om Storstadsradion, som sände över Stockholm under knappt fem månader 1994, är en klassisk radiohistorisk tragedi om hur en ambitiös och påkostad talsatsning föll på orimliga koncessionsavgifter, låga lyssnarsiffror och en för stor kostym.

Idé, bakgrund och folkrörelsekoppling

Idén till Storstadsradion föddes inför avregleringen av det svenska radiomonopolet. Tanken var att etablera en helt ny typ av kommersiell station i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bakom projektet stod entreprenören Christer Jungeryd, som i sin tur tog hjälp av en av den svenska radiobranschens mest erfarna profiler: Harald Norbelie, tidigare framgångsrik chef för den populära lokalkanalen Radio Stockholm. Norbelies medverkan bidrog till att ge kanalen en tydlig public service-prägel redan från planeringsstadiet.

Konceptet var unikt. Istället för att bara spela musik och sända enkelt reklamskval ville man göra en bred tal-, nyhets- och sportkanal med stark lokal förankring. För att ge stationen legitimitet och folklig förankring byggdes en ägarstruktur där idrottsrörelsen gavs ett stort inflytande. Det formella bolaget hette Storstadsradion Svealand AB. Majoritetsägare med 70 procent av aktierna var sponsringsföretaget Future AB. De resterande 30 procenten delades broderligt och lika mellan Svenska Fotbollsförbundet, Stockholm Open, Svenska Golfförbundet, Stockholm Marathon/Tjejmilen, Stockholms Travsällskap samt stationens egen redaktionsledning. Annonsförsäljningen lades ut på ett dotterbolag till Telemedia, vilka också gavs en option att köpa upp till 30 procent av aktierna inom 18 månader. Man kalkylerade med en omsättning på cirka 10 miljoner kronor under det första året.

Miljonstriden på auktionsverket

När Styrelsen för lokalradiotillstånd den 22 september 1993 inledde auktionerna av Stockholmsfrekvenserna på Stockholms Auktionsverk, var Storstadsradion på plats för att säkra sitt utrymme i etern. Men den stenhårda budgivningen mellan mediejättar som Kinnevik, Bonniers och utländska radioaktörer drev snabbt upp priserna till svindlande höjder.

Storstadsradion lyckades till slut ropa hem det sista tillståndet i Stockholmsområdet. Prislappen landade på hela 2 400 000 kronor i årlig koncessionsavgift. Denna enorma, indexuppräknade fasta avgift till staten fick katastrofala följder för stationens ursprungliga expansionsplaner. De planerade sidosatsningarna i Göteborg och Malmö lades omedelbart på is; konsortiet insåg att de ekonomiska riskerna var för stora och vågade bara teckna kontrakt för det ena storstadstillståndet i Stockholm på frekvensen 107,5 MHz.

Sändningsstart och programformat

Söndagen den 30 januari 1994 inledde Storstadsradion sina sändningar över Stockholm dygnet runt. Redaktionen flyttade in i nybyggda och påkostade lokaler i anslutning till Globen.

Programformatet skilde sig markant från de strikta, strömlinjeformade musikformat som konkurrenterna använde. Stationen erbjöd en brokig och minst sagt originell blandning av sport, samhällsjournalistik och musik. Musikprofilen var en ovanlig variant av ett oldies-format. Spellistorna baserades på en ren skrivbordsidé: man spelade enbart låtar som legat på förstaplatsen på olika topplistor mellan åren 1955 och 1990. På nätterna sändes istället klassisk musik. Denna spretiga musikblandning kombinerades med en tung redaktionell bevakning av Stockholmssporten och lokala nyheter. Många lyssnare upplevde att kanalen lät som en kommersiell kopia av Radio Stockholm.

Stjärnvärvningar och dyra sporträttigheter

För att locka stockholmarna genomförde Storstadsradion flera mycket profilerade och kostsamma värvningar av etablerade radioröster och sportjournalister. Bland de mest kända namnen fanns:

• Staffan Dopping – känd profil från Radio Stockholm och SVT.
• Lasse Kinch och Gunnar ”Kulan” Kugelberg – välkända sportkommentatorer.
• Hasse Tellemar – den legendariske radioprofilen som varje lördagsmorgon ledde ett eget direktsänt ring-in-program med tävlingsfrågor och en mognare musikmix.
• Claes Åkeson – rekryterades för att leda sändningarna under hockey-VM.

Satsningen på sportinnehåll innebar också att stationen köpte in extremt dyra sändningsrättigheter till stora sportevenemang. Tidigare hade dessa sändningar varit ett rent monopol för Sveriges Radio, men nu sände Storstadsradion bland annat direkt från herrarnas ishockey-VM 1994 i Italien.

Konkurrensen och det ekonomiska fallet

Trots de stora namnen och de påkostade sportsändningarna lyckades Storstadsradion aldrig etablera sig hos den breda Stockholmspubliken. Att utmana Sveriges Radios nyetablerade Sportradio, som nyligen hade flyttat in i den starka P4-kanalen, visade sig vara en övermäktig uppgift. I efterhand konstaterade VD Christer Jungeryd att stationen hade satsat på ”en alldeles för stor kostym”.

Lyssnarsiffrorna var deprimerande låga. I mätningarna nådde Storstadsradion endast 1,7 procent av de potentiella lyssnarna i Stockholm. Reklamintäkterna uteblev i stort sett helt, samtidigt som det egna kapitalet var alldeles för litet för att bära den tunga, talbaserade organisationen och den årliga koncessionsavgiften på 2,4 miljoner kronor.

Efter knappt fem månaders sändningar var katastrofen ett faktum. Stationens ackumulerade förlust uppgick till 1,2 miljoner kronor och man drogs med skulder på 1,1 miljoner. Sista-minuten-förhandlingar om en rekonstruktion med ett av Sveriges största mediebolag strandade i elfte timmen.

Konkursen och dödsstöten

Fredagen den 17 juni 1994 lämnade Storstadsradion in sin konkursansökan till Stockholms tingsrätt. Samma dag, exakt klockan 18.00, tystnade sändningarna från Globen för gott och 15 anställda sades upp. Storstadsradion blev därmed den allra första kommersiella lokalradiostationen i Sverige att tvingas gå i konkurs.

Överlåtelsen och frekvensens efterspel

Det blev dock inte tyst på frekvensen 107,5 MHz särskilt länge. Redan samma kväll som konkursen verkställdes, den 17 juni 1994, togs sändningarna över av den nya ägaren, det engelska nätverket Classic FM. Classic FM, som sände klassisk musik direkt från London, fyllde omedelbart frekvensen. Det formella tillståndet överläts formellt till det nya bolaget, där Michael Zabell, det amerikanska mediekonglomeratet Time Warner samt brittiska tidnings- och radiointressen (GWR Group, Counties Associated Newspapers och Associated Newspapers) fanns i ägarbilden.

Frekvensen 107,5 MHz i Stockholm kom under de kommande decennierna att förbli en av de mest turbulenta i den svenska radiohistorien. Efter Classic FM-epoken vandrade frekvensen genom en rad olika ägare och format – från Sky Radio och E-FM till Easy FM, Studio 107,5, Radio 107,5 och till dagens Go Country.

Storstadsradion lämnade efter sig ett tungt men viktigt arv. Det visade med brutal tydlighet för en hel radiobransch att högkvalitativ, lokal talradio och dyra sporträttigheter var en ekonomisk omöjlighet i ett auktionsbaserat system med skyhöga årliga avgifter till staten.